inordochlust

I söndags var det dags att plocka fram sina älskade plastfigurer och lira Warhammer som om det aldrig funnits nåt annat att göra (och ärligt talat så har jag aldrig nåt för mig på söndagar). Glad och ivrig som en 5-åring på speed samlade jag ihop min samling eller 'warhammerarmé' som det så skonsamt heter och drog iväg, tre vänner väntade på mig och på att kicka mitt ass i figurspel.

Warhammer är ju som vissa utvalda få vet ett ursprungligen brittiskt strategispel där man mobiliserar sina arméer på ett spelplan mot en annan spelares och turas om att med list och tur utmanövrera varandra, sätta igång storskaliga anfall eller bara fly undan skräcken, allt representerat av små plast- eller metallfigurer på ett bord prytt med byggnader, skogar och grässlätter. Det finns ett stort antal olika arméer eller 'lag' att välja mellan, alla med sina specialregler och distinkta karaktärer i en fantasymiljö där dvärgar, alver, ödlemän och människor försöker dela på en våldsam och mystisk värld (kallad Warhammer World av de där kluriga britterna, tänk att Shakespeare är därifrån).

Long story short, så ställde jag upp min ärorika armé, rad efter rad av svärdsvingande infanteri, glimmande kavalleri och tungt artilleri. The Empire som min armé heter är en armé av människor och innehåller väldigt få inslag av fantasy. Istället lånas det friskt från gammal tysk renässansestetik, med flintlåsmusköter och enorma välputsade mustascher. Framför mig hade jag en hämndlysten här av skogsalver (Wood Elves), med fler pilbågar än en samlad kasse Robin Hood-rullar, samt rultande trädmän. Lägg till lite skogsmagi och arga jättefåglar och du har en armé som välledd betyder domedagen för mina små killar, och välledd var den.

Kanoner dundrade, magiska pilar förmörkade himlen och tappra riddare lät lansarna ryta. Hela enheter med mänskliga bågskyttar försvann under koncentrerad alvisk eldgivning och kanonkulor missade sina mål när artillerister begick stressade misstag. Som tur var studsade pil efter pil av kavalleriet som fyllda av kejserlig vrede körde över den alviska högerflanken. Sex turer senare (maxgränsen för en match) låg det kroppar (okej figurer) överallt. En snabb poängsammanställning senare och segern var imperiets!

Därnäst följde en hård strid mot ödlemännen (Lizardmen). Deras armé bestod av just ödlor i alla storlekar, alla rustade till tänderna. De flyr inte heller så lätt de små asen, att vara kallblodig innebär tydligen även att man inte hoppar till lika lätt som de mjuka, något fantasifullare människorna. Matchen inleddes av en snabb framrusning från ödlemännens mindre krigare, som med sina förgiftade pilar såg till att mer än en människa fick bita i fuskgräset. Imperiets gensvar blev än en gång att låta magin och kavalleriet tala, några små enheter människor offrades i en spektakulär 'ändamålen helgar medlen'-stund för att de tyngre delarna av armén skulle få svängrum. Enorma Kroxigors, ödlor the size of a house stormade fram och gjorde färs av allt de kom åt och en artilleripjäs blev till skrot och halsband när de bestämde sig för att rensa hus.

Imperiet klarade sig dock hela vägen till vinst tack vare tur och en hemlighet jag ännu inte ska avslöja. En liten strid mot riddarnationen Bretonnia blev till ett spektakel värdigt Globen när magisk blixt efter magisk blixt fick riddare att lysa upp som julgranar, dock inte innan några bågskyttar och en kanon hade malts till näringsrik yoghurt efter ett par rasande anfall.

När jag väl kommit hem och lagt mig bredvid min kvinna som en återvändande viking bestämde jag mig för en sista stolt koll på min armélista. Tärningsgudarna hade lett mot mig idag, och rummet ekade av ljudet av klapparna jag gav mig själv på ryggen för att jag spelat så JÄVLA BRA. Men sen kom mr. Karma, gav mig en tvål, slog den ur mina händer och befallde mig att plocka upp den långsamt. Jag hade FUSKAT. Jag hade FUSKAT omedvetet, inte kollat på reglerna ordentligt, men ändå FUSKAT så stort att mina segrar kändes som att få en klamydiapinne i ollonet. Fan fan fan. Dagen efter fick jag ett samtal och fick höra att en av mina vänner också fuskat, så de tog ut varandra och jag var liksom off the hook. Fuck no, jag har fuskat och mina segrar kan gå och ta sig. Så mogen är jag. //Sigge