En vintersaga
En isande kyla och en oregerlig vind är det enda som vittnar om att vintern inte frusit även tiden och rummet till is. Vinden tecknar perfekta virvlar i det lösa snötäcke som lagt sig till ro över den tjocka isen på sjön Hjälmaren. Under den frusna ytan finns det dock ingen ro. Kalla strömmar går om varandra, medan tysta jägare söker i det djupa mörkret efter föda. Ibland, när en stark nordvind blåser bort snön och den bleka vintersolen får en chans att betrakta sjön med sina bleka strålar, kan man få se en skymt av vad som lurar i djupet under isen. Om en förbipasserande någonsin skulle ta sig tiden att vänta in en sådan stund, och titta noga genom sjöns kalla pansar, hade han eller hon kanske fått se något som inte hade lämnat deras tankar, eller drömmar, tills den dag de dog.
Silhuetten av en människa.
Där, dold i det iskalla mörkret, omgiven av fiskar som frenetiskt susar fram och tillbaka, målmedvetet och troget, med gälarna fulla av syrerika bubblor, vilar sjöns hämnare och beskyddare. Han som svurit sjön trohet till hans kropp eller tiden själv upphört. Den Edsvurne, Den Evigt Blöte. Hjälmaren.
Försjunken i vattentunga drömmar, ligger Hjälmaren och vilar i djupen. Sovandes, läkandes, väntandes... .
Silhuetten av en människa.
Där, dold i det iskalla mörkret, omgiven av fiskar som frenetiskt susar fram och tillbaka, målmedvetet och troget, med gälarna fulla av syrerika bubblor, vilar sjöns hämnare och beskyddare. Han som svurit sjön trohet till hans kropp eller tiden själv upphört. Den Edsvurne, Den Evigt Blöte. Hjälmaren.
Försjunken i vattentunga drömmar, ligger Hjälmaren och vilar i djupen. Sovandes, läkandes, väntandes... .
