Betraktelse från programmet den 25/10
För alla er som inte kunde höra den grötiga (men mycket trollbindande) stämman från Jimmy under hans anektdot under programmet den 25/10!
---
Jag drar mig till minnes den händelse som började allt, det var på den tiden då pluto fortfarande var en planet och Sagan om ringen endast fanns som en taskigt animerad rulle...
Jag tog av mig skorna och traskade ner i källarlokalen på den lilla radhusvillan strax utanför Örebro. På tredje trappsteget ner fångade den omisskänliga lukten av svettiga tonåringar mina näsborrar. Jag tog ett djupt andetag och höll ännu hårdare i min upplaga av Vampire: The masquerade 3rd edition. Det var spänt, jag menar, vad skulle jag förvänta mig av dessa så kallade nördar? Dessa kolsongryckens omisskänliga offer, vad hade jag att hämta här? Det var då inte några råd om hygien eller social acceptans i alla fall, så mycket hade jag förstått.
Jag satte mig kring det gamla köksbordet, nu prytt med en pizzakoarton, fem t10-tärningar, 7st 2 liters coca-cola flaskor och en nött spelledarskärm. På stolarna satt 5 killar i min egen ålder, kanske något år äldre. Vi började vår berättelse, en berättelse vi skapade tillsammans i ruset av socker och flottig pizza. Jag blev en del av något den kvällen, en del av något större. Den homosociala kontexten sköljde över mig och jag invigdes i en värld där acceptans var ett ord som inte yttrades, för det behövdes inte. Inte för mig, inte för personen bredvid mig.
Såhär i efterhand när jag blickar tillbaka så fanns det ju givetvis saker som spelade in i min känsla över att höra hemma; Jag gillade Cola, jag hade inte haft en tjej (jag var inte en heller ska ju tillägas för er som är osäkra) och jag kunde prata i evigheter om varför Nosferatu alltid var coolare än Ventrue. Men framför allt, just då, så var jag en ung kille med enorma behov av att identifiera mig med något. Och hade jag inte gått dedär stegen ner för trappan i det lilla radhuset så hade jag inte blivit den man jag är idag.
---
